Ett traditionellt japanskt ur
Historia
Det traditionella japanska uret, 和時計 (Wadokei), som visar traditionell japansk tid, tillverkades i Japan under edoperioden, 1603-1868. Traditionell japansk tid använder sig av temporaltimmar, där tiden mellan solens upp- och nedgång delas in i sex lika stora delar och tiden mellan solens ned- och uppgång delas in i sex andra lika stora delar. Detta gör, att vid konstruktion av mekaniska ur, måste man antingen få visaren, att röra sig olika fort om dagen respektive natten, eller förändra skalan på urtavlan. Det senare gäller uret här intill, medan den förra blev den, som man inledningsvis använde för mekaniska ur i Japan. Den tyske froskningsresanden Philipp Franz von SieboldA A) Philipp Franz von Siebold, 1796-1866, tysk naturforskare och forskningsresande, som särskilt studerade Japan. beskiver ett sådant verk i sin Nippon:[1]
Urverk, som sätts i rörelse av hjul, pendel eller fjäder, fördes in till KIna mot slutet av 16:e århundradet av jesuiten Matteo RicciB B) Matteo Ricci, 1552-1610, italiens jesuit, missionär och sinolog, som kom till Kina 1582. Han intresserade sig även för astronomi. och kom straxt därpå till Japan. [...] Urverket har för visandet av variabla timmar två spindlar och balanser, de ena för dag och de andra för natt. På var arm av balanserna hänger en liten vikt, av vars läge balansens snabbare eller långsamare gång beror. För inställningen av läget finns på balansens varje arm en skala med 30 hack. Antalet hack motsvarar den antagna skillnaden mellan dag och natt på solstitialdagarna. Vid sommarsolståndet hängs vikterna i de yttersta hacken på dagtimmarnas balans, medan vikterna för nattimmarnas balans hängs i de innersta. Var gång 6 dagar 4 timmar och 12 minuter förlupit, flyttas vikterna ett steg och på dagjämningsdagarna möts de vid det 15:e hacket. I verket självt är det förmodligen så inrättat, att den ena balansens spindel kopplar ur sig och stannar, medan den andra balansens genast griper in i steghjulet och ökar eller minskar urets gång. Tidpunkten, om morgonen eller aftonen, i överensstämmelse med dagens varierande längd, när den ena balansen skall ersätta den andra, låter sig, som på en väckarklocka, ställas in med ett stift, som placeras i en av de öppningar, som finns runt urtavlan.
Siebold beskriver här balkgång (se figur[2]), som är en tidig typ av balans, som använder en svängande arm, balk, med justerbara vikter för reglering av gången. Balken sitter på en spindelgång, där steghjulet utgör sista hjulet av löpverket, som två hakar fästade vid orospindeln växelvis griper in i och på så sätt regulerar gången. Det var emellertid först omkring 1780, som det fanns ur, 二挺天符時計 (nichō-tenpu tokei), med två spindlar och balanser, med automatisk växling mellan dag och natt.
I Japan fortsatte man, trots att det fanns noggrannare verk med oscillerande hjul, att använda ur med balkgång, eftersom balkgång enkelt kunde användas för temporaltimmar. I Europa hade man, fram till de mekaniska urens spridning, använt sig av temporaltimmar, men när de allt precisare mekaniska uren gjorde sitt intåg under 1400-talet, kom de raskt att påverka samhällets inställning till tid och punktlighet. Denna utveckling skedde däremot inte i Japan, då man där höll fast vid temporaltimmar och därför anpassade de mekaniska uren därefter. Detta fick till följd, att såväl vanligt folk, som endast kunde få tidsinformation från klockslagen från templen, som de, som hade tillgång till ett ur — mindre noggrannt, torde ha en sämre tidsuppfattning än en genomsnittlig europé. Temporaltimmar kom att prägla det japanska samhället ända fram till 1873, men därefter kom det japanska samhället allt mer, att mer och mer präglas av punktlighet.
Japansk urtillverkning kom att utvecklas under tiden och med Tanaka HisashigesC C) Tanaka Hisashige, 田中 久重, 1799-1881, japansk mekaniker. tiotusenårsklocka,D D) Tiotusenårsklockan ett universalur konstruerat 1851 av Tanaka Hisashige. 万年自鳴鐘 (mannen jimeishō), nådde den sin höjdpunkt. Detta ur väger 38kg och drivs av en fjäder, som uppdragen kan driva urets över tusen delar i ett år. Dess sex sidor visar traditionell japansk tid, solperiod enligt det traditionella japanska solåret, veckodag, position i sextioårscykeln himmelska stammar och jordiska grenar
,E E) Himmelska stammar och jordiska grenar ör ett kinesiskt system för att numrera tidsperioder. dag i månaden och månfas respektive vanlig tid. Ovanpå dessa sex sidor finns en glaskupol med an karta över Japan samt solens och månens positioner.
Urtavlan på en wadokei visar sex timmar för dag och sex timmar för natt. Dessa numreras från nio vid middag till fyra och sedan nio från midnatt och åter till fyra. Detta är de antal slag som används, när tiden anges genom klockslag. Man använder inte ett till tre, då dessa antal används vid buddisttempel, för att kalla till bön. Man räknar ner, eftersom man ursprungligen eldade rökelse, för att räkna tid. Timmarna associeras också med tecken från den japanska zodiaken enligt följande:
Slag: | 九 - 9 | 八 - 8 | 七 - 7 | 六 - 6 | 五 - 5 | 四 - 4 |
Dag: | 午 - häst | 未 - get | 申 - apa | 卯 - kanin | 辰 - drake | 巳 - orm |
Natt: | 子 - råtta | 丑 - oxe | 寅 - tiger | 酉 - tupp | 戌 - hund | 亥 - gris |
Detta ur
Uret här, som är konstruerat i SVG och JavaScript, visar tokyototid, men tillåter man lokalisering, geolocation, för sin webbläsare, visas lokal tid. Låter man markören vila över timmarkeringarna på urtavlan, visas tidpunkten för respektive timma i UTC. Vill man få uret att slå, klickar man på klocksymbolen nedtill på urtavlan, så att den blir gul, eftersom webbläsare kräver, att användaren aktivt tillåter ljud.[3]
Detta ur använder sig också av SunCalc, för att beräkna solens upp och nedgång.